Jag har bestämt mig för att börja blogga mindre och bara när jag känner för det. Bryr mig inte riktigt hur många som kommer läsa min blogg längre, för nu tänker jag bara blogga för mig själv. Och ser fram emot att läsa det sen om nåt år när jag kanske lever helt annorlunda och kanske förändrats med tiden. För det händer ju alltid massa saker man aldrig trodde! Plus att jag inleder fan ett helt nytt kapitel.
-
Igår friade min pappa och blev förlovad med hans flickvän som han dejtat i 2 månader, ja ni ser det bli bara mer weird och weird för varje dag som går. Men antar att jag får va glad för hans skull även om jag är i raka motsatsen från honom, speciellt när han smsade och berätta att han är förlovad (han är i Italien).
Har även fått höra att några som jag känner, eller träffade väldigt mkt förr och så, deras familj går igenom en hemsk sak nu, vill inte gå in på några namn eller så I.O.M. att jag inte vet om jag får säga nåt. Men de är nu inom några dagar påväg att förlora deras mamma. Som jag träffat massor och allt, känns nästan lite overkligt för mig eftersom man tror inte att någon i ens närhet ska dö, det är bara orealistiskt. Jag tycker så himla synd om den här familjen och inser även att jag inte kan älta eller gnälla om mina bekymmer längre, för det är inga bekymmer i jämförelse med detta.
-
Jag träffade Martin igår, och bröt självklart ihop, i vanliga fall skulle det vara något dumt eftersom jag då måste börja om IGEN o "komma över honom".
Men det va verkligen bra, Jag var dock nära på att göra mitt hittills livs största misstag och sårat mig själv på en helt ny nivå. Men tack vare att jag träffa honom, och fick höra av en person som man intalat sig själv att man har nåt jätte speciellt med, och sedan få höra av honom " vi kommer komma över detta, man kommer alltid över det, jag har kommit över folk förut " Han talade verkligen till mig som om jag var en i mängden, och han skämdes typ över mig inför hans familj, han brydde sig mer om vad andra människor tycker än om mig. OCH, han skrek i mitt ansiktet, "MICHELLE, det spelar ingen roll vad du gör för jag kommer ändå göra slut med dig i sommar för jag vill vara singel i sommar. " Han ville kunna sova kvar på fester o sova med tjejer. Ungefär så... Och helt patetiskt så stod jag där, och bad om en människa som jag betydde så lite för. Aldrig känt mig så o önskad och patetisk.
Men jag tror att innan detta hände, så vägrade jag lyssna på folk, alla sa: det går o gå vidare, jag vägrade acceptera, för jag trodde det var speciellt, allting var speciellt och bara "han" kunde behandla mig så bra. Men så är det verkligen inte och jag vet det nu. Känns som om jag kunde inte gå vidare hur mycket folk än intala mig att det skulle gå, FÖRÄNS HAN sa allt han kände, kom verkligen till en insikt och att jag har ett så mkt större värde.
Jag är så glad att jag träffa honom igår och insåg och fick höra allt detta, för nu finns det inte mkt och sakna, han kan vara med tjejer, leva det liv han vill. O bry sig mest om vad ALLA tycker men i själva verket inte ha NÅGON där som kommer vara där för honom bara för han är han, inte för han är på ett viss sätt, utan kommer vara där oavsett, även om man gör bort sig eller skiter i att ta allas råd. Jag trodde jag var ensam, Men det är Du som är ensam.
Jag älskar verkligen min mamma hon är världens bästa, och JAG har verkligen en sån person i mitt liv, som kommer vara kvar vid mig trots att jag gör samma misstag 10000000 ggr. Och tack vare händelsen igår och att min mamma satt uppe med mig hela natten o prata tills jag somna på soffan med henne. Så är inte jag ensam, och därför kan jag gå vidare. Hela den här dagen har känt så bra, (bortsett från att jag är trött) men jag har aldrig känt mig så stark och säker på en sak. Och jag kommer ALDRIG gå tillbaka till nåt som sett ner så på mig, jag är värd sååå mkt mer, och jag kanske kommer ha många svakor men då vet jag att jag har människor runt mig som är kvar trots att jag gör misstag.
Självklart hade jag en bra tid med den här personen också, han är verkligen underabar också, annars skulle jag inte känna så starkt, men nu e det bra över och jag kan äntligen acceptera det. Men att få höra alla de orden igår var verkligen obehagligt, kändes som om man förlorade luft, som om man drunkna och inte visste var man ska ta vägen. Men trots det så var det, det bästa hittills för att jag ska kunna släppa :).
Stooooooolt över mig själv!
