Inte det att jag är ledsen, utan är nånstans där jag verkligen inte vill va! I mitten, opåverkad. Och DET gör mig ledsen. Det är en sådan tunn linje mellan Tårar och lycka. Men det är värt att riskera och våga, för o få vara på den lyckliga sidan. Men jag känner bara att jag är en feg människa som aldrig kommer kunna ta den risken. Men jag är inte feg med flit. Utan inget fastnar liksom. Inget är "värt det". Hmm, är det mitt egna fel? Måste jag anstränga mig mer? Ge ytterligare chanser? Men då är det ju plötsligt påtvingat.

Fast det va ju iofs så en gång tidigare...

Det värsta är... om det fortsätter samma väg, blir man då någon man verkligen inte vill uppfattas som, bara för man inte kan välja den riskabla vägen.

Det är nästan som när jag letar jeans. Inga passar, antingen för korta eller för breda.